historik
Klarinetten är ett träblåsinstrument med övervägande cylindrisk borrning och munstycke med enkelt rörblad, fäst på undersidan av munstycket. Den moderna klarinetten har i regel sju grepphål och ca 20 klaffar. Av akustiska skäl överblåst i duodeciman (oktav+kvint) kräver klarinetten fler tonhål än oktaverande träblås.
Detta komplicerar greppsystemet något men ger ett stort tonomfång, notationsmässigt: e - c4. Den vanliga (sopran)klarinetten är Bb-stämd och klingar alltså heltonen lägre än noterat. Orkester-/kammarmusikern har också en A-klarinett som ligger ytterligare en halvton lägre med något mjukare klang, och får vara beredd att alternera på basklarinett, vanligen i Bb en oktav lägre än Bb-klarinetten, och någon gång (i sen 1700-talsmusik resp. 1900-talsmusik fr.o.m. Richard Strauss) spela bassetthorn (en altklarinett i F med en ters extra tonomfång på djupet tack vare en förlängning av tonröret med "bassettklaffar").
I blåsorkester och homogena klarinettensembler kan ytterligare medlemmar ur den stora klarinettfamiljen komma till användning: sopranino i Ess och piccolo i Ass eller Bb samt altklarinett i Ess och kontrabas i Ess eller Bb. C-klarinetten har hos oss på sina håll levt kvar sedan äldre tider i spelmansmusik.Chalumeau är klarinettens blockflöjtsliknande föregångare, konstruerad ca 1690 av J.C. Denner (1655-1707) i Nürnberg. Han eller hans söner lät en av chalumeauns båda klaffar få funktion av registerklaff, vilket med övergång till cylindrisk borrning gjorde överblåsning användbar. Med sitt karakteristiska klockstycke och en klang i det övre registret, liknande klarintrumpet, fick det nya instrumentet heta klarinett. Än i dag kallas dock dess låga register för chalumeau.
Den tvåklaffiga "barockklarinetten" i C eller D fick snart en tredje klaff och på Mozarts tid fanns redan en mångsidig femklaffig klarinett oftast i Bb eller A. Vid denna tid övergavs inom konstmusiken i stort sett det ursprungliga maneret att blåsa klarinetten med rörbladet på översidan.
Från ca 1750 tillkom ännu större klarinetter: det till en början skärformiga eller vinkelböjda bassetthornet i F, "kärleksklarinett" (clarinette d'amour) i G, med päronformat klockstycke, s.k. Liebesfuss, samt basklarinett i Bb, på 1790-talet bl.a. byggd i praktisk fagottform, Klarinettenbass.
På 1800-talet skedde en genomgripande utveckling främst av klaffmekanik och greppsystem som ledde fram till dagens tyska klarinetter med oehlersystem och franska klarinetter med modifierat boehmsystem, de senare vanligast i de flesta länder. Förutom i symfoni-, kammar- och blåsmusik har klarinetten spelat en viktig roll inom jazzen samt i olika länders folkmusik.
(Från Nationalencyklopedin)
Detta komplicerar greppsystemet något men ger ett stort tonomfång, notationsmässigt: e - c4. Den vanliga (sopran)klarinetten är Bb-stämd och klingar alltså heltonen lägre än noterat. Orkester-/kammarmusikern har också en A-klarinett som ligger ytterligare en halvton lägre med något mjukare klang, och får vara beredd att alternera på basklarinett, vanligen i Bb en oktav lägre än Bb-klarinetten, och någon gång (i sen 1700-talsmusik resp. 1900-talsmusik fr.o.m. Richard Strauss) spela bassetthorn (en altklarinett i F med en ters extra tonomfång på djupet tack vare en förlängning av tonröret med "bassettklaffar").
I blåsorkester och homogena klarinettensembler kan ytterligare medlemmar ur den stora klarinettfamiljen komma till användning: sopranino i Ess och piccolo i Ass eller Bb samt altklarinett i Ess och kontrabas i Ess eller Bb. C-klarinetten har hos oss på sina håll levt kvar sedan äldre tider i spelmansmusik.Chalumeau är klarinettens blockflöjtsliknande föregångare, konstruerad ca 1690 av J.C. Denner (1655-1707) i Nürnberg. Han eller hans söner lät en av chalumeauns båda klaffar få funktion av registerklaff, vilket med övergång till cylindrisk borrning gjorde överblåsning användbar. Med sitt karakteristiska klockstycke och en klang i det övre registret, liknande klarintrumpet, fick det nya instrumentet heta klarinett. Än i dag kallas dock dess låga register för chalumeau.
Den tvåklaffiga "barockklarinetten" i C eller D fick snart en tredje klaff och på Mozarts tid fanns redan en mångsidig femklaffig klarinett oftast i Bb eller A. Vid denna tid övergavs inom konstmusiken i stort sett det ursprungliga maneret att blåsa klarinetten med rörbladet på översidan.
Från ca 1750 tillkom ännu större klarinetter: det till en början skärformiga eller vinkelböjda bassetthornet i F, "kärleksklarinett" (clarinette d'amour) i G, med päronformat klockstycke, s.k. Liebesfuss, samt basklarinett i Bb, på 1790-talet bl.a. byggd i praktisk fagottform, Klarinettenbass.
På 1800-talet skedde en genomgripande utveckling främst av klaffmekanik och greppsystem som ledde fram till dagens tyska klarinetter med oehlersystem och franska klarinetter med modifierat boehmsystem, de senare vanligast i de flesta länder. Förutom i symfoni-, kammar- och blåsmusik har klarinetten spelat en viktig roll inom jazzen samt i olika länders folkmusik.
(Från Nationalencyklopedin)